Yrkeslivshistoriska berättelser om förändring

Reformer och förändring har präglat den kommunala vuxenutbildningen sedan dess tillkomst 1968. Ingrid Henning Loeb har studerat hur fyra lärare i fyra olika kommuner har uppfattat och hanterat den utveckling och förändring som fältet har genomgått under deras yrkesliv. Genom yrkeslivshistoriska studier vill hon synliggöra de levda sammanhangen: de lärarbanor som presenteras i avhandlingen gör det möjligt att se förändringarna ur ett bredare perspektiv.

Hur blev du intresserad av ämnet?

- Det var när jag läste min påbyggnadsutbildning som jag märkte att det saknades studier om utveckling och förändring utifrån verksammas perspektiv. Jag hade jobbat inom vuxenutbildningen och det hade skett en mängd förändringar under de åren: en ny läroplan, ett nytt skolavtal, några år tidigare hade en stor decentraliseringsreform ägt rum och så kom Kunskapslyftet, som också hade ett syfte att utveckla vuxenutbildningen. När jag förstod hur eftersatt forskningsområdet var ville jag studera förändring genom människors perspektiv. Det sätt jag kom att göra det på var genom yrkeslivshistoriska studier.

Vad handlar avhandlingen om?

-Jag har studerat utveckling och förändring inom den kommunala vuxenutbildningen genom yrkeslivshistoriska studier. Det innebär att jag har gjort upprepade intervjuer med fyra olika lärare, för att genom deras berättelser få ett nytt perspektiv på förändring över tid. Det handlar om ett få en överblick, en sammanhangsförståelse som går utöver det som sker i nuet. Studien handlar om levda sammanhang: förändring och utveckling presenteras ur ett mänskligt perspektiv, ur det berättade. Jag tycker att det är en metod som tillför mycket, i synnerhet för att komma åt kunskap som annars är svårfångad.
- När man forskar måste man ju alltid välja en form av analys, ett par glasögon om du så vill. För min studie är inte lärarpersonerna intressanta, det är lärarnas banor som är intressanta. Att se och studera deras yrkesliv som banor gjorde jag genom att utgå från tidsgeografin. Det är ett perspektiv inom kulturgeografin, som innebär att allt hela tiden förhåller sig till tiden och rummet. Alla mänskliga aktiviteter är alltså bundna till tid och rum och man kan studera banors lopp i tidrummet. Med det perspektivet blir restriktioner och handlingsutrymmen centralt – och avhandlingen handlar kort sagt om lärarbanor, deras lopp och restriktioner och handlingsutrymmen i tid och rum.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

- Utifrån de fyra olika lärarbanorna ville jag hitta en djupare förståelse för vilka förlopp, restriktioner och handlingsutrymmen som var möjliga vid förändrings- och utvecklingsarbetet. Jag märkte att en del mer dramatiska omvandlingsprocesser skedde genom förändrade villkor som inte var kopplade till någon specifik reform: ett exempel är det jag kallar ”vägen till ett eget hus”. Vuxenutbildningen var från början ofta utan egna lokaler, undervisningen var spridd. När utbildningen fick en egen lokal i kommunen, fick den också en egen identitet. Många av restriktionerna försvann, både pedagogiskt och organisatoriskt. Man kunde kommunicera med varandra, samarbeta, förvara allt sitt arbetsmaterial på ett ställe – man blev en organisatorisk enhet.
- Ett annat resultat är hur utbildning utvecklas i fältet: hur man agerar och efterliknar varandra, hur idéer på resa påverkar och ger inspiration. Det var så reformerna genomfördes i praktiken, man sneglade på varandra - "hur gör ni"? Det blev därmed en viss likriktning i förändringsarbetet, och framför allt vid decentraliseringsreformer uppstod inte den mångfald man skulle ha kunnat tro.

Vad hittade du under arbetes gång som förvånade och överraskade dig?

- Att bli överraskad ligger ju i sakens natur när man forskar, det är ju det forskning går ut på! Just genom att studera något över tid (och ur ett bredare perspektiv) blev det framträdande att det är mycket nytt som inte är nytt, det är bara omarbetat: 70-talets reformer kommer igen i en något modifierad version på 2000-talet. Jag slogs också av den betydelse relativt små förändringar kunde få, som till exempel ett eget hus. Det möjliggjorde ett helt annat sätt att arbeta professionellt. Ett exempel är hur ett gemensamt biblioteksprojekt startas - långt innan det fanns formuleringar om lärcentra i policytexter.

Vem har nytta av dina resultat?

- Berättelserna i avhandlingen handlar mycket om hur verksamheter och utbildningssammanhang har byggts upp, stabiliserats, utvecklats, förändrats... Jag tror att lärare, lärarutbildare och lärarstudenter kan ha massor av nytta av mina resultat, speciellt eftersom jag presenterar dem i en narrativ form som gör dem lämpade för diskussioner och som arbetsunderlag. Alla som är intresserade av vuxenutbildningen tror jag också kan ha nytta av resultaten, inte minst politiker, som kan få ett nytt helhetsperspektiv på förändringsarbete: det finns några kostsamma historier i min avhandling.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

- Jag tror att man kan lära sig mycket av berättelserna, på ett sätt fungerar de som en form av ”tipsbank” – hur gjorde man, hur kom man på nya idéer, på vilket sätt byggde man upp verksamheten? Jag tror att det kan tjäna som ett diskussionsunderlag kring utvecklingsarbetet på olika sätt, både pedagogiskt men även övergripande och organisatoriskt.

2006-03-29, Hedda Lovén, 08-452 71 52
(hedda.loven@skolporten.com)